Parental alienation är inget nytt fenomen

(Parental alienation is not a new phenomenon)

(La alienación parental no es un fenómeno nuevo)

De psykologiska fenomen som utgör grunden för den sjukliga familjedynamik som vi idag kallar PA är en del av den mänskliga naturen (brist på empati, egoism, irrationellt och impulsivt beteende, aggressionsuttryck som hat, hämnd, smutskastning, informationskontroll, spioneri, lögner mm). Alltså sådant som funnits med sedan urminnes tider. Därför är det orimligt att påstå att, som vissa PA-motståndare gör, att Richard Gardner hittat på alltihop. Det Gardner gjorde var att på ett korrekt sätt beskriva de symtom och beteenden som barn uppvisar då de utsatts för en alienerande förälder och han gav detta ett namn - Parental Alienation Syndrome, PAS. Poängen är inte vad det kom att kallas, utan innebörden av själva begreppet, och att PAS är ett tecken på att den ena föräldern utsätter barnet för allvarlig psykisk misshandel. Alltså: Att en alienerande förälder "hjärntvättar" barnet så dess kärleksfulla relation till den andra föräldern förstörs. PA, till skillnad från PAS, syftar på alla delar i den sjukliga familjedynamiken - inte bara de problem som drabbar det misshandlade barnet.

En del PA-spår i litteraturen går mer än hundra år tillbaka. Demosthenes Lorandos, advokat och psykolog, gav i sitt föredrag Parental Alienation in US Courts, på PASG-konferensen 14 september 2019 fem exempel från 1800-talet där domare i engelskspråkiga länder brottats med alienations-problemet.

1804, England: Leonard Thomas Demanneville (Frankrike) snodde bokstavligen åt sig dottern medan hon ammades av sin mamma Margaret Crompton.

1817, Oxford England - Percy Byyhe Shelly v. Harriet Westbrook: Morföräldrar hindrar pappan från kontakt med barnet.

Charles Dickens ska på 1850-talet ha alienerat sina tio barn från deras mamma (J. Whelan, Calls for parental alienation to be categorised as a form of abuse, Laois Today, 8 dec., 2019). Bakgrun-den var att Dickens ville starta ett nytt liv med sin älskarinna, skådespelerskan Ellen Ternan.

Något mer känt är att Albert Einstein, i brev till en god vän åren 1914-16, klagade på att hans första fru, Mileva Maric, såg till att hans barn inte fick de brev han skickade till dem samt "förgif-tade" barnen så de stötte bort honom. Genom ett brev år 1914 var nog Albert Einstein den som först använde ordet alienation i ett sammanhang som verkar ha motsvarat dagens uppfattning om PA.*

* W. Isaacson, Einstein: His Life and Universe. New York: Simon & Schuster, 2007.

Den första vetenskapliga rapporten på engelska om alienering kom veterligen genom två ver-sioner av boken "Character Analysis" (åren 1945 repsektive 1949) av den österrikiske läkaren och psykoanalytikern Wilhelm Reich (Källor: Deirdre Rand, 2013 samt Brian O'Sullivan, The Real History of Parental Alienation, Parental Alienation Europe in Dublin, 28 sept., 2019). Wilhelm Reichs första upplaga av boken var på tyska och hade utgivits i Österrike år 1933 med titeln "Charakter-analyse: Technik und Grundlagen für studierende und praktizierende Analytiker" (288 sidor). År 1933 hade också Reich gett ut boken "Die Massenpsychologie des Faschismus" - han flydde av politiska skäl till New York år 1939. Sättet Reich uttryckt sig på om det som rör PA är lite olika beroende på vilket kapitel och vilken upplaga som avses. Exempelvis hittar man i 1945 års version "The child is told, in ordet to alienate him or her from the partner, that this person is an alcoholic or psychotic, which does not  correspond to the truth" (sid 349). OBS att Reich inte lägger något genusperspektiv på det vi idag kallar PA. Trots detta envisas PA-mot-ståndare med att göra PA-konceptet till en genusfråga så det ska resultera i meningslös konflikt mellan män och kvinnor.

När boken "Charakter-analyse" översattes till engelska tillkom ett större sammanhängande av-snitt och bokens upplaga från 1949 blev på 545 sidor. I denna sista tillkomna del finns ett kapitel (cirka 30 sidor) med rubriken "Emotional plague" ("emotionell pest") där Reich bl a pekar på problemet med de personligheter vi idag så väl känner till men istället kallar alienerande föräldrar. Reich förlarar PA-dynamikens orsak utifrån ett slags helikopterperspektiv men näm-ner bara i förbigående att dessa föräldrar inte bryr sig om hur det går med barnen.  Den personlighet Reich här beskriver stämmer alltså väl in på nutida beskrivning av narcissistisk per-sonlighetsstörning respektive anti-social personlighetsstörning (snarare med dragning åt psyko-pati än sociopati). Hit hör brist på empati, en besatthet som har sin grund i hat och hämndbegär mot den andra föräldern, bemyndigande, smutskastning, oförmåga att ta till sig saklig kritik (sådan bemöts med förnekande eller motattack), enklare beskrivning av alienatorers sätt att fungera på (ljuga, luras, förvrängning av verklighetsbeskrivningar), projicering av sina egna problem på andra mm. Beskrivningen påminner rätt väl om hur en kriminell person fungerar. Ordet alienation används några gånger i boken och Reich framhåller att dessa föräldrar är helt ointresserade av hur det går för barnen samt att dessa far illa av det personer med emotionell pest sysslar med.

Att skriva in här: Barnpsykiatern David Mordecai Levys (1892-1977) observationer (Maternal Overprotection. Columbia University Press, 1943). Ref. W. Bernet, PASG-konferensen, Philadelphia 12/9, ca 14 min in i föredraget.

Från 1950-talet och framåt hittar man i den vetenskapliga litteraturen artiklar som i olika grad berör PA-fenomenet även om det inte beskrevs mer systematiskt först sedan mitten på 1970-talet och av sex oberoende forskare/forskargrupper fram till början på 1990-talet. Ett halvdussin av forskarna/forskargrupperna under 1970-1980-talet beskrev alltså samma sak men från olika infallsvinklar - dvs PA - men använde olika ord, begrepp och resonemang för detta. Ett arbete som beskriver väsentliga delar av PA-problematiken men utan att använda ett begrepp för det skrevs av den danska barnpsykiatern Gudrun Brun år 1973 (Børn og skilsmisse) som byggde på journalanteckningar från 322 familjer där föräldrarna inte kunnat komma överens (se mer nedan). Emellertid hade också flera arbeten, som delvis bildar en bakgrund till förståelsen för PA, publicerats under 1940-1960-talet men Bruns insats är veterligen det enda kända exemplet från Europa. Bruns observationer är särskilt intressanta eftersom hon studerade hela familjedynamiken.

År 1951 publicerade John Bowlby anknytningsteorin (eng. attachment theory) som till stor del handlar om mammans tidiga anknytning till barnet och att denna emotionella anknytning sedan, påverkar barnet till en absolut anknytning som senare inte kan rubbas. Mothypoteser har senare klargjortt att teorin inte håller som den först presenterades: Det har bland annat visats mycket enkelt att förändra barnets emotionella anknytning till föräldrarna genom manipulation av barnets uppfattning av de båda föräldrarna (Ludwig F. Lowenstein, 2010, här kommer ytterligare en referens att läggas till när återfynd görs av förf. (BC)).

Ett annat av dessa arbeten handlade om kognitiv dissonans - dvs när en person får motsatta logiska budskap om samma sak - det kan gälla rena fakta - eller värrre - motsatta resonemang som inte går att få ihop*. Detta är ett av de nyckelproblem som barn får när de växer upp med en förälder som har som livsstil att ljuga och manipulera sammanhang som rör verkligheten. Genom ett senare arbete visade forskarna Cooper & Croyle (1984) att attityder är de kognitiva element som är minst motståndskraftiga mot förändring**. Detta har säkert att göra med att hjärnan strävar efter att få ihop information om ett visst sammanhang på ett enhetligt och logiskt sätt.

Givet detta kan man förstå att ett barn som utsätts för felaktig information, och samtidigt inte får ta del av motsvarande korrekt information, så småningom kommer att få den korrekta informa-tionen raderad. Detta är naturligtvis rena kalaset för en manipulerande förälder som vill få sitt barn att stöta bort den andra föräldern. Allra bäst går givetvis detta om barnet inte kan få kontakt med den förälder som representerar den korrekta bilden av verkligheten. Häri ligger sannolikt en nyckelförklaring till att man i PA-sammanhang alltid finner att den alienerande föräldern gör allt för att barnet inte ska få träffa sin andra förälder eller ens få prata med den föräldern i telefon. Det är mot denna bakgrund inte heller svårt att förstå varför det barn som kommer ihåg en del av den korrekta verkligheten kan må särskilt dåligt - något stämmer inte men barnet vet inte varför.

* Leon Festinger & James M. Carlsmith, Cognitive consequences of forced compliance. Journal of Abnormal and Social Psychology, Vol. 58(2), 1959:203-210.

** Joel Cooper & Robert T. Croyle, Attitudes and attitude change. Annual Review of Psychology, Vol. 35, 1984:395-426.

Ungefär samtidigt med anknytningsteorein seglade upp kom läkaren Juliette Louise Despert med boken "Children of divorce" (1953). På sid 63 i boken kan man läsa:
"It is a sharp temptation for the parent who remains with the children to break down the love for the one who has gone... This can be temporarily relief  to the parent who does so, but it can do only hurt to the child."

Vad har vi för ursäkt i Sverige för att staten genom en tokig lag samt en Socialtjänst tillåts systematiskt fördärva framtidens generation? Wilhelm Reich satte fingret på problemet redan år 1945 & 1949 och här kom alltså nästa tydliga signal.

Dr. Murray Bowen (psykiater som beskrev triangulering på 1960-talet).

1973 kom den danska barnpsykiatern Gudrun Sophie Brun (1906-1993) med boken "Børn og skilsmisse", förlaget Gyldendal (översatt till svenska år 1974 genom förlaget Wahlström & Wid-strand). I boken beskrivs flera av elementen i PA. Brun hade som underlag för boken erfarenheter av både föräldrar och barn för 322 skilsmässor vilket inkluderade cirka 500 barn. Det här är den mest explicita läsningen om PA jag känner till från före 1980-talet. I början av boken beskrivs föräldrarnas psykiatriska diagnoser enligt dåtidens terminologi. I kapitlet "Indoktrinering" be-skrivs ett flertal ganska klara PA-fall - det centrala är en manipulativ förälder, barn som inte törs uttrycka sin kärlek till den andra förälder, alternativt som tar starkt (och irrationellt) avstånd från den ena föräldern. Av boken framgår att 74 % av fallen inkluderade minst en förälder med en allvarlig personlighetsstörning men med dåtida beskrivning av de psykiatriska problemen. Fokus i boken ligger emellertid på barnen där Brun bl a beskrivit hur bar-nen manipulerats till att ta avstånd från sin ena förälder. GBs pappa och farbror var båda läkare och hon fick tidigt följa med sin pappa på sjukbesök som rörde helt olika sjukdomar och miljöer. GB började läsa medicin 1926 och fick sin läkarexamen 1934. Nästa steg blev medicine doktorsexamen 1940 på en avhandling inom området mano-depressiva sjukdomar. Samma år anställdes GB vid "Bispebjerg Hospitals" psykiatriska avdelning. 1933 hade hon gift sig med Georg Constantin Brun (1905-2005, överläkare och med dr). Gudrun Brun blev avdelningschef 1949 och 1954 den första kvinnliga överläkaren i Köpenhamns Kommun.

En viktig artikel som kom före 1980-talet var Judith S. Wallerstein och Joan B. Kelly (1976)* där de skrev om "pathological alignment" - dvs den sjukligt nära relation ett barn kan få med en arg förälder efter en skilsmässa och hur barnet då irrationellt vägrade ha kontakt med den andra föräldern - de hänvisade till en allians mellan en narcissistisk ursinnig förälder samt ett särskilt sårbart barn (eller en ungdom) som var en trofast och värdefull stridsallierad i ansträngningarna att skada och bestraffa den andra föräldern. Wallerstein & Kelly (1976) blev förmodligen den första publikationen där en mer definierande terminologi infördes i sammanhanget: Identified a clinical phenomenon termed pathological alignment used to deceive a child living with one parent who irrationally rejected the other parent and who refused to visit or have contact with that other parent.

1980 kom Wallerstein & Kelly med ytterligare en publikation - boken "Surviving the Break-up: How Children and Parents Cope with Divorce"* där de beskrev familjedynamiken närmare och användet formuleringen "embittered chaotic parent" för att identifiera problematiken. En annan forskare, som arbetat med falska anklagelser, hur man skulle hjälpa alienerade barn att återfå kontakt med avskilda föräldrar etc sedan 1970-talet, var Leona M. Kopetski (Parental Alienation Syndrome: recent research. Arbetet presenterades vid 15th Annual Child Custody Conference, Key-stone, Colorado, 1991). Genom detta arbete hade Kopetski successivt och alltmer klarlagt det vi idag kallar parental alienation. Kopetski hade emellertid först 1987 fått kännedom om Gardners arbeten och förvånades då över hur lika deras slutsatser var. Ytterligare två forskare som beskrev fenomenet, men utan att kalla det PAS, var H Wakefield & R Underwager (1990) som hade fokus på föräldrars falska anklagelser om våld och sexövergrepp. Sammantaget var det sex oberoende forskare/forskargrupper som åren 1980-1990 upptäckte fenomenet.

En av dessa, Richard A. Gardner, var den som myntade själva begreppet parental alienation syndrome, PAS**. Gardner beskrev åtta olika beteenden och symptom hos dessa barn. Dessa åtta beteenden och symptom har visat sig vara korrekta och har väsentligt hjälpt den efterföljande forskningen att arbeta mer systematiskt med avseende på mekanismer, prevalensstudier, före-byggande samt terapi och rehabilitering av alienerade barn. Det som fick Gardner att intressera sig för detta var att han vid vårdnadstvister med hög konfliktnivå observerat en alarmerande hög nivå av falska påståenden där den ena föräldern anklagade den andra för olika former av barnmisshandel***. I olika sammanhang kan man sedan omkring 1990 och framåt finna en handfull personer som aktivt ägnat sig åt att diskreditera Dr. Gardner, spridit falska rykten om honom mm.

De mest framträdande bland dessa personer märks några som inte forskat inom något medicinskt område. Detta har föranlett flera forskare med medicinsk bakgrund att systematiskt ta itu med smutskastningen av Gardner. Särskilt värdefull är den sammanställning, richardgardner.com,  som gjordes av Phil Bachmann år 2019. Nästan allt materialet där härrörde från sådant Gardner själv sammanställt men delvis fanns spritt över Internet.

1991 kom en milstolpe i historien genom boken "Children held hostage: Dealing with Programmed and Brainwashed Children" av författarna Stanley Clawar och Brynne Rivlin. De båda begreppen "programmed" respektive "brainwashed" definierades noga av författarna (återgivet av W. Bernet vid hans föredrag på PASG-konferensen i Philadelphia, 7 min 48 sek -> 8 min 0 sek in i föredraget). Boken, som bland annat baserades på ett underlag med över tusen barn, gavs ut i samarbete med familjesektionen vid USA:s största organisation för advokater - The American Bar Association.

År 2003 kom den mest internationellt lästa boken om PA, Richard A. Warshaks "Divorce Poison".

---

Den dominerande informationen om PA kommer från erfarenheter som drabbade barn senare i livet redogjort för och även bortstötta föräldrar och andra anhöriga som haft insyn i den mani-pulerande förälderns aktiviteter. Emellertid måste man förstå att även bland dessa finns ett mörkertal därför att säkert många manipulationer aldrig kommer fram i ljuset. Däremot kommer givetvis nästan aldrig direkta vittnesmål från de som driver PA:

För i stort sett samtliga allvarliga fall handlar det om psykiskt sjuka människor vars livsstil hand-lar om att ljuga och förvränga med avsikten att det aldrig ska upptäckas - då vill de naturligtvis inte redogöra för vad de håller på med (se avsnittet "Vilka driver PA?"). När en förälder konfron-terades med att den andra förälderns presenter såldes på Blocket blev svaret ungefär  "Det har Du inte med att göra - det ska du sk1ta i". Det säger sig självt att dessa människor aldrig kommer att hjälpa forskare att få klarhet i varför de gör som de gör - helst vill de naturligtvis inte att någon ens ska veta att de gör vad de gör. Alltså måste den delen av forskningen bli indirekt där viktiga delar av informationen handlar om de fingeravtryck dessa sjuka föräldrar lämnar på barnen (t ex det vuxenspråk dessa barn tar efter).

Sedan 1980-talet har sedan parental alienation fått ett flertal olika benämningar så som det ofta är när ett nytt forskningsområde växer fram: "Medea syndrome", "divorce related malicious mother syndrome" (Turkat, 1995), "parental alignments", "programmed and brainwashed children" (Clavar & Rivlin, 1991), "overburdened child" med flera.  Den beteckning som kommit att dominera är nu parental alienation vilken både pekar på fenomenet och på den symtombild som de drabbade barnen uppvisar. I april 2020 kom boken Parental Alienation. Science and Law där det i ett appendix diskuteras de olika ord som använts för att beskriva PA och varför "parental aliena-tion" är det mest lämpliga. Självfallet har nu efter de senaste tre decennierna av forskning inom PA-området kunskapen fördjupats i de flesta avseenden.

Det är därför ansvarslöst och oetiskt när advokater avfärdar PA som om det handlade om en "lös teori" och genom ett suggestivt språk avfärdar möjligheten att föräldrar skulle kunna misshandla barn på det sätt som PA innebär: Jag (BC) kunde tyvärr i november 2019 bevittna ett sådant exempel. Dessa advokater bör påminnas om att The American BAR Association (en organisation för advokater med över 350 000 medlemmar) är sedan 1991 med på tåget att PA existerar genom den ovan nämnda boken Children held hostage: Dealing with Programmed and Brainwashed Children 

som år 2013 kom ut i en ny version.

Referenser

Nyckelord: Föräldraalienation historia vårdnadstvist domstol

John Bowlby, Maternal care and mental health (World Health Organization Monograph Series No. 14). New York: Columbia University Press, 1951 & 1952.

* Judith S. Wallerstein och Joan B. Kelly, The effects of parental divorce: Experiences of the child in later latency. American Journal of Orthopsychiatry, 46(2), 1976:256-269.

Judith S. Wallerstein och Joan B. Kelly, Surviving the Break-up: How Children and Parents Cope with Divorce. Basic Books Inc., 1980, 341 pages. Recension.

Tidskriften New England Journal of Medicine: "A monumental work of  remarkable sensitivity and enduring importance."

** Richard A. Gardner var alltså inte ensam om att beskriva fenomenet (PA/PAS) men däremot  först med att formulera begreppet i följande tre sammanhang:

Recent trends in divorce and custody litigation, Academy Forum, Vol. 29(2), 1985:3-7.

The Parental Alienation Syndrome, Paper presented for The Ninth Annual Herschfeld Lecture, St. Joseph's Hospital and Medical Center, Paterson, New Jersey, June 11, 1986.

The parental alienation syndrome and the differentiation between fabricated and genuine child sex abuse, Cresskill, New Jersey, Creative Therapeutics, 1987.

Richard A. Gardner, Parental Alienation Syndrome (2nd Edition), Addendum I, Creative Therapeu-tics, Inc., 1999.

Denna läsning är intressant eftersom Dr. Gardner här sätter ett perspektiv på hur hans definition av PAS uppfattats och börjat ge avtryck i den vetenskapliga litteraturen. Särskilt intressant är hans diskussion om livslånga effekter/skador av fysiskt våld i kontrast till psykiskt våld. Det han skriver stämmer bra med senare forskning och även vittnesmål från personer som drabbats av PA-drivande förälder som barn.

En lista över alla Dr. Gardner's peer-reviewgranskade artiklar finns här. 

*** Demosthenes Lorandos, Parental Alienation in Morewitz, S.J and Goldstein, M. [Eds.], The Handbook of Forensic Psychology and Forensic Sociology, Springer, New York, 2014.

Demosthenes Lorandos, Alienating behaviors and the law. In: Parental Alienation: Science and Law (Demosthenes Lorandos and William Bernet Eds.), Charles C Thomas Pub Ltd, 2020:285-323.

Ludwig Fred Lowenstein, Attachment Theory and Parental Alienation. Journal of Divorce & Remarriage, Vol. 51, 2010:157-168.

Brian O'Sullivan, The Real History of Parental Alienation. Parental Alienation Europe, YouTube, 2020 (4 min 24 s).

Deirdre C. Rand, The history of parental alienation from early days to modern times. In D. Lorandos, W. Bernet, & S. R. Sauber (Eds.), Parental alienation: The handbook for mental health and legal professionals. Charles C Thomas Publisher, 2013:291-321.

David M. Summers & Collette C. Summers, Unadulterated Arrogance: Autopsy of the Narcissistic Parental Alienator. American Journal of Family Therapy, Vol. 34(5), 2006:399-428.

Hollida Wakefield & Ralph Underwager, Personality characteristics of parents making false
accusations of sexual abuse in custody disputes. Issues in Child Abuse Accusations, Vol. 2(3), 1990:121-136.

ANSVARIG UTGIVARE: Björn Cedervall

Om Parental Alienation är, liksom denna webbplats, formellt registrerat hos Myndigheten för Press, Radio och TV. Nyhetsbrevet kan även erhållas per mail - skicka i så fall anmälan till  bjorn.cedervall [at] ompa.se .